Två dagar i rad har jag nu besökt Välas mycket internationella food court, detta för att inta min lunch. Under 30 min skall man bestämma sig för indiskt, grekiskt eller husman, köa, betala, äta och hitta återlämningen för brickan. Runt mig strömmar det med personer i samma situation, oftast med sin telefon i handen, strategin är enligt mina kollegor att välja stället med minst kö. Ja det låter ju klokt, men genast tänker man på varför ingen äter deras mat, är biffen lite sämre där osv, så man säkrar med ett ställe där kön är vrållång.

När maten är på brickan vinglar man fram för att febrilt leta efter sin kollegor, det vinkas från olika bord, ja där är de, men åhhh varför måste de välja bänkarna utan ryggstöd? Jag gillar ju inte camping, återigen förstår jag valet, lättare att få plats där!
Mätt och nöjd börjar sedan jakten på bricklämningsstationen, måste erkänna att jag avskyr detta system, jag vill liksom inte avsluta min lunch med att se andras matrester, där finns fördelar och lydig som jag är så gör jag som alla andra, nåja när ingen ser så…
Jag gillar idéen med det stora utbudet och där finns mycket bra, men allra bäst är nog ett besök här när de flesta redan ätit sin lunch!