Så var den magiska dagen äntligen kommen, då vi skulle springa Médoc Marathon. En sen kväll i oktober 2013, beslutades detta över ett glas vin och ett handslag. Anders vår teamledare hade utsatt sig för plågan förra året men fick bryta pga knän som ville allt annat än framåt. Nu skulle han ta revansch, och vi ville inte vara sämre. Tiden gick och kring jul trodde nog ingen att vi skulle springa, vi berörde liksom inte ämnet, även om jag smög iväg till gymmet för att slita ut mina benhinnor på löpbandet.

Så kom det… sms:et som löd: Vi är anmälda! Som team Pippi Longstocking, ångesten var ett faktum. Löpbandet byttes ut mot PT- Susanne, och nya skor inhandlades, här skulle det springas!

Lagom förberedda med diverse skavanker inom teamet och en topptrimmad Christian stod vi på startlinjen, solen gassade och där var 12 000 andra mer eller mindre tokiga löpare, alla utklädda, vad sägs om att springa utklädd till ägg och bacon?

Vi sprang genom 22 vingårdar, miljontals vinrankor och en fantastisk publik. Det är nog första gången jag har provat vin svettandes som en gris och med tusentals fransoser runt mig.  Sen hände det som inte fick hända, kraften försvann, händerna svullnade upp till klumpar och tårarna brände bakom ögonlocken, 26 km in i loppet var det ett faktum, jag fick bryta, inga slott i världen kunde få mig att springa längre.

Väntan var sedan olidlig för att se hur det gått för de andra, Christian fanns redan på plats vid mötespunkten i Pauillac, trött men nöjd. Jag letade febrilt efter de andra flätorna och Mikaels hatt, så kom de på stappliga ben och medaljer runt halsen en efter en, alla i teamet klarade det. Ebba som knappt sprungit innan, Christina lätt som en fjäder och spruddlandes glad, Mikael i sin hatt och Anders med söndriga knän. Det firades i oändliga flaskor vin och någonstans mitt i all besvikelse över min egen prestation såg jag framemot att gå i mål 2015….

P.s för er som undrar om tid och placering svarar jag som fransmännen gör: Ju närmre 6:30 desto bättre, då njuter du mest av loppet och vinerna…