Kommunikation är inte alltid det lättaste, det resulterade i en skräckinjagande restaurangupplevelse i Sevilla. Vi hade bestämt oss för att äta middag utmed floden, och försökte som alltid hitta en restaurang som inte hade tusen bilder på sin mat,  vi gick förbi en riktig fin restaurang med priser som var lite högre än normalt i Spanien, men fortfarande billigt för oss. Min hunger gjorde sig tydlig och min röst blev kortare i tonen mot Mikael, vi bestämde trodde jag att återvända till den där lite dyrare restaurangen. Jag visualiserade mitt glas Cava och den fina miljön, humöret var på topp igen.

Granne med den restaurang låg Bar och Kiosk Fritos, meny med tusen bilder och alla flaggor man kan tänka sig, Mikael sa att vi kan väl kolla härmed, jo sa jag det kan vi väl, sen hände det…”funkar för mig härmed sa M” jag tänkte, jag sa ju den fina restaurangen, men tänkte han vill nog inte gå dit, vi sätter oss här! Jag sa OK och vi kastades ner på ett bord. Nu började showen, personalen sprang förbi sina gäster, ”hovmästaren” skrek bordsnummer som det var en bingohall och vi försökte febrilt beställa. Valet blev en tonfisk med grönsaker, hoppas inte den skulle vara helt överkörd som vid ett på en restaurangbesök i Nice, du minns Dessi… M tog något som kallades fisk taco. Maten kom in, M fick som en lite brödkorg med några skrämda fiskbitar och jag fick en ”overdriven” tonfisk med burkgrönsaker som var allt annat än spänstiga. Vi gjorde ett tappert försök att äta men beställde ganska snart in notan, här gjorde de ett ryck upp för de bjöd på min mat, men tyvärr lyfte det inte kvällen.

Vi lommade ut och tog desserten på den schyssta restaurangen bredvid 🙂 en liten stödburgare på den gyllene måsen fick också plats, som sagt det är inte lätt att förstå varandra och ännu mindre när Idas lite mindre söta hungermonster är på väg ut ur öronen och gör mig allt annat än rar.

Slutet gott allting gott, åk till Sevilla, en helt underbara stad som slår det mesta, och vill ni ha lite restaurangtips bidrar jag gärna!