Jag gillar inte get och min man är vegetarian!

Standard

goats

 

Jag gillar att ha gäster hemma och av ren vana och omsorg frågar vi alltid  ”- Är det något ni inte tål”? Man förväntar sig liksom inget svar på denna fråga, men i veckan kom det totala svaret: ”Jag är allergisk mot fisk, skaldjur, kyckling nötter min kompis är vegetarian och hans fru äter inte, get, gris eller lamm”. Vi kliade oss lite i huvudet och vände tillbaka frågan om kycklingallergi kopplad till fisk? Detta beror på att kycklingar ofta matas med fiskmjöl, tokigt eller hur?

En utmaning att få ihop något alla äter men samtidigt lite pinsamt att vi är så pass dåliga på att göra en god vegetarisk middag. Det blev en matig sallad med färska fikon och hallon, pärlcouscous, fetaost, grillad paprika och squash. Och lite fusk genom att lägga bresaola vid sidan om, man måste ju få i sig sin dagliga portion av kött 🙂

Det ena paret skojade om att de ofta sågs som så pass besvärliga gäster att de bara blev hembjudna en gång, jag hoppas verkligen inte det är så, för med alla dessa dieter i bokstavskombinationer likt funktionsnedsättningar var ovan nämnda allergier och personliga val en barnlek och vi bjuder gärna hem er igen!

 

Annonser

Ulrika 50-år

Standard

Ulrika 50

Det är lite overkligt ändå, en av mina vänner fyller 50. Känns tjatigt att prata i klyschor som ”oj vad tiden går”, ”tänk att vi inte är 20 längre”, ”man är inte äldre än man gör sig”, men det stämmer ibland. Jag minns pappas 50årsfest, jag hade för första gången gått i mitt liv fått håret fixat på salong, såg ut som en 75-åring och min nätta klänning var nog allt annat än ungdomlig, minns att jag kände mig superfin dock:) Så visst blir man yngre med åren, i alla fall i mitt fall.

Nog om mig och över till gårdagens jubilar, en sprudlande glad Ulrika som inte är tjugo längre. Vi togs emot vid möllan i Bräcke, just detaljen om lösgående kor hade värdinnan varit tyst om men, en avspärrning i form av en sytråd och bambupinnar gjorde att koskräcken avtog markant, eller var det vinet kanske…

Promenad i lätt sommarregn tog oss till nästa destination, Holy smoke BBQ, så coolt, så mycket Ulrika och så gott. Ölen flödade och innan maten intogs gjorde Geetali en bejublad entré med hjälp av sitt Beatpunkz. Geetali hade tränat i smyg och berättade för mig dagen innan att det var inte bra att ljuga men för att hålla överraskningen dold för Ulrika fick hon ljuga lite grann sista veckan, söta duktiga Geetali!

Regnet upphörde och musiken tog fart, kasedans blandades med studsande Christina och Peter dansandes salsa med sin Ulla.

En superlyckad kväll där huvudpersonen Ulrika än en gång fixade en hejdundrande fest och jag tror att jag talar för oss alla när jag bugar och tackar. En sak till …längtar lite till man nollar igen!

Tjugohundrafjorton

Standard

Jag har ofta tänkt att skriva en årskrönika om mitt år men det har känts lite lagom pretto, sen kanske det inte passar alls på en matblogg men och andra sidan har man fyllt 40 så nu är det dags. Here we go…

Första hela året på Barsebäck Resort är snart slut och jag skulle ljuga om jag sa att det alltid är enkelt att vara sambo, men det är roligare än att bo själv och Mikael är en jäkel på att anpassa sig efter mina behov, en stor guldstjärna till dig för det. Vi är bäst på att grotta ner oss i planering över vad att laga till helgen eller tisdagskvällen och sen strunta i disken för att dricka vin. Det är inget viktigt säger M och ibland är det inte det. Det är nog det allra bästa med M, mycket kan vänta och det är nu som gäller, svårt men det går även för mig som älskar mina listor.

Coolaste resan var med jobbet till Rwanda och Burundi, middagar med människor som förlorat hela sin familj i folkmorden i Rwanda får perspektiv på vardagen. Jag tänker ofta på dessa personerna och därför är det extra kul att Zoégas valde att jobba med kaffe från bla Rwanda i årets julkaffe. Denna resa hade inga stora matupplevelser, utan det blev tvärtemot att försöka hålla sig mätt på bars och coca cola, allt för att inte behöva konsumera Imodium på flyget hem.  Det finns så mycket att säga om dessa länder men hur man än beskriver det blir det liksom lite tårdrypande likt en insamlingsgala och det känns fel, för vi mötte så mycket glädje och färg så jag stannar här.

Min träningsresa var mot Marathon du Medoc, det var egentligen ett misslyckande men ett fantastiskt resultat för mig, jag har lagt ner rätt mycket pengar på  PT Susanne och hon har lyckats göra träningen till något roligt. Jag berömmer mig själv att jag i skrivande stund funderar när imorgon jag skall till gymmet.

Det jag ångrar är att jag inte visade tydligare hur duktig Christina och de andra var som lyckades med sitt marathon, men framförallt skulle du haft ett större grattis Christina, så här kommer det: Grattis, du var superduktiga som sprang 4,2 mil med ett leende och smakade alla viner (Även tacksam att du hittade Mikael vid 3 mil och berättade att man skulle spotta vinerna)

Mina föräldrars resa till Svalbard ska man absolut nämna, hur de väljer att göra allt det där som pensionärer, som man bara pratar om men de sedan också gör. Sällan har jag skådat så många isberg genom ett bildspel, mamma tyckte hon fick för lite fokus på bilderna, men för att citera pappa ” dig ser jag ju varje dag”

Sommaren minns vi väl alla, som solig grill och åter grill, vi lyckades få Sara att äta tapas i Spanien och yttra några få ord på spanska, inte illa när man är blyg deluxe på hemmaplan.

Jag hade mottot detta året i år skall jag göra mera av det där som faller mig, på ett sätt har jag lyckats, det har blivit en antal spontanbesök på restauranger osv ,men nästa år hoppas jag träffa er mera, på fika, på promenader och på champagne såklart.

Jag har kämpat mycket också, men det är en helt annan historia.

God Jul och  Gott nytt år!

P.s nästa år vill jag skriva mer så om någon där ute söker en snabbskrivande amatör som älskar att skildra då vet ni att jag finns.

Vin, svett och tårar, med 12 000 andra dårar!

Standard

team.Pippi

 

Så var den magiska dagen äntligen kommen, då vi skulle springa Médoc Marathon. En sen kväll i oktober 2013, beslutades detta över ett glas vin och ett handslag. Anders vår teamledare hade utsatt sig för plågan förra året men fick bryta pga knän som ville allt annat än framåt. Nu skulle han ta revansch, och vi ville inte vara sämre. Tiden gick och kring jul trodde nog ingen att vi skulle springa, vi berörde liksom inte ämnet, även om jag smög iväg till gymmet för att slita ut mina benhinnor på löpbandet.

Så kom det… sms:et som löd: Vi är anmälda! Som team Pippi Longstocking, ångesten var ett faktum. Löpbandet byttes ut mot PT- Susanne, och nya skor inhandlades, här skulle det springas!

Lagom förberedda med diverse skavanker inom teamet och en topptrimmad Christian stod vi på startlinjen, solen gassade och där var 12 000 andra mer eller mindre tokiga löpare, alla utklädda, vad sägs om att springa utklädd till ägg och bacon?

Vi sprang genom 22 vingårdar, miljontals vinrankor och en fantastisk publik. Det är nog första gången jag har provat vin svettandes som en gris och med tusentals fransoser runt mig.  Sen hände det som inte fick hända, kraften försvann, händerna svullnade upp till klumpar och tårarna brände bakom ögonlocken, 26 km in i loppet var det ett faktum, jag fick bryta, inga slott i världen kunde få mig att springa längre.

Väntan var sedan olidlig för att se hur det gått för de andra, Christian fanns redan på plats vid mötespunkten i Pauillac, trött men nöjd. Jag letade febrilt efter de andra flätorna och Mikaels hatt, så kom de på stappliga ben och medaljer runt halsen en efter en, alla i teamet klarade det. Ebba som knappt sprungit innan, Christina lätt som en fjäder och spruddlandes glad, Mikael i sin hatt och Anders med söndriga knän. Det firades i oändliga flaskor vin och någonstans mitt i all besvikelse över min egen prestation såg jag framemot att gå i mål 2015….

P.s för er som undrar om tid och placering svarar jag som fransmännen gör: Ju närmre 6:30 desto bättre, då njuter du mest av loppet och vinerna…

Varför blir det på kälkbacke på osten?

Standard

Ostbacke

Nu har det hänt, osten i hemmet har fått en sådan luting att osthyveln knappt kan ta sig upp. Vid förmiddagens diskussion framkom det att Mikael hade startat ett tyst krig mot de osynliga som hyvlar osten bara framifrån. Han har blivit influerad av Per, min kusins man, som är uppvuxen med en strikt far som ensam äger tillträde att skära osten i deras hem.

Det handlar alltså om att vissa personer ser till att hyvla det godaste av osten från spets till mitten och med sådan kraft att mittbiten blir en hålighet. Jag tror det finns två grupper de osynliga, som gör som ovan och den kämpande gruppen  ( som tex min far) som hjälplöst karvar på baksidan av osten i jämn takt. Båda grupperna behövs för ostens jämnställdhet, och hos oss måste jag nu byta sida, usch parafinet på osten är inte lika gott som mittbiten.  Allt för att slippa att någon i familjen förvandlas till extriministen som Pers far. Kan det var något manligt och kvinnligt i detta fenomen? Hmm… kanske något för FI att debatterar om inför det stundande valet.

Vem tävlar om de äldres mat?

Standard

Nu måste snart alla kategorier av matprogram på TV vara uppfyllda. Det har lagats mat med kändisar, med barn, med okunniga och väldigt kunniga, för skolor osv. Vi verkar gilla att se andra laga och smaka på maten, sätta betyg och ge oss andra lätt ångest över våran egen förmåga eller snarare oförmåga.

En grupp som alltid glöms bort är de äldre och deras matsituation, vem tävlar om att laga mat till de som sitter på hemmet och äri den övre medelåldern, vem betygsätter deras mat och lyfter fram dem? Tänk om något produktionsbolag hade mod att göra en kockduell mellan olika åldringsboende, det hade varit så kul och jag är övertygad att det hade inspirerat andra att se över hur deras annhörigas mat är?

Jag tror det finns stort utrymme att göra en massa för de äldre, maten kan vara dagens höjdpunkt och den skall smaka precis så gott som det låter på menyn. Vet ni att vårt smaksinne bli sämre med åren och är det någon gång man skall äta kryddstarkt så är det just då!

Upp till kamp för de äldre och jag hoppas att det har serverats en god och svalkande gazpacho någonstans i Sverige till Asta 92 och Ewin 88 just nu i denna värmen!

Var är Dina smutronställen?

Standard

Maraschino

Visst har många med mig ställt sig den obligatoriska frågan på semestern: Var skall man äta i denna staden och ibland också , var skall man INTE gå någonstans?

Länge har jag följt regeln att restauranger med bilder på sin mat skall man passa sig för, kanske beror det på att minnena från glassbilderna från de österrikiska restaurangerna, jag minns hur man efter en dag i backen och middagen äntligen fick sin efterlängatde glassbomb. Bilderna var dock oftast bättre än verkligheten och jag letade febrilt efter alla röda inlagda bär som bilden hade, men inte min glasskål. ( Ja, jag tillhör minoriteten som älskar inlagda körsbär på burk)

Så hur vet man vart att äta på en ny ort? Tripadvisor, den bästa tjänsten av alla, här kan man läsa vad andra skrivit och framförallt skriva och tipsa själv. Är du riktigt nöjd är detta ett bra sätt att ge extra dricks och lite fult men man kan varna andra för snorkiga servitriser och kalla köttbitar.

Så ut och leta på tripadvisor och framförallt tipsa så vi kan hitta varandras smutronställe där ute!