December och pepparkakor får mig att minnas tävlingen i pepparkakshusbygge under sista året på restauranghögskolan i Grythyttan. Varje år utlystes en tävling för oss studenter i att bygga en miljö/hus som skulle vara ätbart, ha en viss storlek och ett budskap. Fram till sista året var det inte intressant för motståndet var tufft men så hade den duktiga studenten i klassen över oss slutat och jag fick en idé att vara med. Jag lyckades övertala min kära vän Madeleine Karlson att vi skulle tävla, hon är sällan svårövertalad och vi gick loss.
Degen köptes färdig så klart, och vi insåg ganska snart att ingen av oss var eller skulle bli varken bagare eller arkitekt, så min idé att göra en kå(a)k-stad med hyddor som fick se ut lite hursomhelst. Jag minns att vi hade väldigt roligt, det bakades blomsterpinnar med deg runt sig, klipptes godis till sopberg m.m, oj vad vi höll på och väldigt hemligt så ingen av våra klasskamrater skulle kopiera oss. Vårt budskap var att vi tänkte på de som inte kunde fira jul och hade det svårt och som bodde i någon av världens alla kåkstäder.
På tävlingsdagen när de skulle ställas ut kände vi oss besegrade när vi såg våra kamraters alster i form av tex en pyramid och Kaknästornet. Carl Jan Granqvist ingick i juryn och senare på kvällen när fick vi veta att vi vunnit var glädjen total, jag minns inte hela motiveringen men något med kreativ ådra och tanken på andra människor fanns med.
Jag och Madde fick dela på 15 000kr och ni kan ju själv tänka er hur glada vi var som fattiga studenter i december. Pengarna shoppades loss på och även om vi inte hjälpte tredje världen just då var vårt budskap från hjärtat.